Fred byggs bäst med respekt för lokala traditioner och kvinnors behov

30 January 2019

Personporträtt på Karen Brounéus fotograferat utomhus.

Karen Brounéus, legitimerad psykolog och forskare i freds- och konfliktforskning, forskar bland annat på hur fredsprocesser påverkar människor psykologiskt.

Varaktig fred skapas bäst med hänsyn till lokala traditioner för konfliktlösning och med stor lyhördhet för gräsrotsperspektivet och inte minst de drabbade kvinnornas behov.

– De som driver fredsprocessen måste verkligen lyssna på vad som händer i samhället, om perspektivet nerifrån ignoreras finns en stor risk att fredsprocessen misslyckas, säger Karen Brounéus, lektor vid institutionen för freds- och konfliktforskning.

Karen Brounéus är legitimerad psykolog och forskare i freds- och konfliktforskning och forskar bland annat på hur fredsprocesser påverkar människor psykologiskt. Hon är aktuell med en bok om den fredsskapande processen på Salomonöarna. Där pågick ett krig 1998-2003 med mycket våld, bland annat sexualiserat våld. Det är ett litet land med cirka 600 000 invånare som är etniskt fragmenterat med bland annat ett 70-tal språk.
– Det är ett litet samhälle och den traditionella försoningsprocessen efter konflikter innebär att byäldste dömer och sedan pratar man aldrig om händelserna igen.

Förankra processen i traditionen

Efter kriget infördes en sannings- och försoningskommission på Salomonöarna med syfte att vara långsiktigt fredsskapande för samhället.
– Kommissionen innebar i grunden två problem. Dels litade människor inte på kommissionen då den ansågs komma utifrån utan hänsyn till lokala traditioner, och dels öppnade kommissionen upp sår för de drabbade och deras familjer, vilket ansågs öppna för hämnd och våld.

– Dessutom garanterade inte staten säkerheten för ex-kombattanter som vittnade; vissa arresterades efter de gett sitt vittnesmål, vilket stred mot kommissionens grundläggande principer. Då slutade ex-kombattanterna tala sanning i kommissionen, vilket människor runt om ju hörde – detta undergrävde relationsbyggandet mellan före detta fiender. Om inte stat och polis står bakom en process med sannings- och försoningskommission riskerar den att underminera fredsprocessen.

Processen riskerar förvärra trauman

Sedan 1995 har en av de vanligaste metoden för fredsbyggande efter väpnad konflikt varit att inrätta en försonings- och sanningskommission med grundtanken att sanningen ska vara läkande för samhället. Men processen kan påverka den drabbade som ska vittna inför kommissionen negativt.
– Min forskning visar att risken för posttraumatisk stress och depression ökar för de som vittnar inför försonings- och sanningskommissioner. De drabbade riskerar när de vittnar om en traumatisk upplevelse som våldtäkt, övergrepp och förbrytelser att återuppleva det så starkt att traumat förvärras.

Karen Brounéus betonar hur viktigt men svårt det är med försoning är efter en väpnad konflikt där förövare och drabbade ska fortsätta leva sida vid sida efter våld och övergrepp.
– Försoning och fredsbyggande innebär en otrolig press och utmaningar för de drabbade. Kvinnor drabbas ofta av sexualiserat våld – det gör även män, men vi vet mindre om det. För de drabbade innebär försoningsprocessen kanske att de ska se förövarna passera hemmet dagligen eller gå till samma marknad. Många utsätts för svåra utmaningar varje dag utan tillgång till hjälp.

Forskning visar att ett starkt socialt nätverk är viktigt för att hjälpa människor förebygga mental ohälsa efter traumatiska upplevelser. Ofta har dock många nära dött i kriget, så många upplever ensamhet – inte minst kvinnor.

Kvinnors specifika behov måste lösas

I fredsskapande processer glöms det ofta att kvinnor har specifika behov efter krig.
– Kvinnor och kvinnoorganisationer spelar ofta en viktig roll för att få igång en fredsprocess, men de är inte lika ofta inkluderade i själva fredsprocessen, eller i vad som händer sedan – i tiden efter kriget. Tvärtemot den förhärskande teorin att kvinnor är mer fredsbejakande än män visar ny forskning att kvinnor ofta är mer negativa till de fredsskapande processerna – kanske beroende på att deras behov inte tillgodoses.

Den mer negativa attityden mot fredsskapande processer bottnar eventuellt i den typen av våld kvinnor utsätts för under krig vilket innebär att de också möter stora utmaningar i vardagen efter kriget. De ska själva ta hand om familjen om mannen dött i kriget, vilket i många kulturer är en mycket utsatt position för en kvinna, och de ska hantera sina trauman samtidigt som förövarna ska återintegreras i samhället.
– I vissa samhällen är det också stigmatiserande att vara änka. Änkor skuldbeläggs: till exempel kan det sägas "hon måste ha gjort något i ett tidigare liv för att förtjäna detta". Trots allt detta finns en otrolig kraft bland kvinnor efter krig, en kraft att vilja göra världen till en bättre plats för deras barn. Det är väldigt fint, det ger hopp.

Läs mer

News